För några år sedan släpptes den här skivan, tror det bestämt var 2005. Jag hade hört några låtar på radion, och kunde inte sluta lyssna på den. Svenska butiker var lite sega på att ta in den vid releasen så jag beställde hem den från en webbutik baserad i London. För mig var detta något stort, riktigt stort. Beatet ägde mig dag som natt, explosiviteten och den lätt rispiga rösten förföljde allt jag gjorde, det blev årets soundtrack.
Något år senare släpptes hennes andra album, Kala.
Albumet köpte jag när jag var i New York, det kändes också stort, riktigt stort, men på ett annat sätt.
Soundet var inte lika nyskapande, melodierna inte fullt lika hårda, mer sång, mindre rap, mindre blås.
Men det var fortfarande en stark kvinna som stod bakom skivan, hon började synas mer och mer, höras mer och mer. Jag räknade henne dock fortfarande som en storfavorit, hennes musik gjorde mig fortfarande stark och självsäker.
Nu har hon släppt sitt tredje album M.I.A. och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det första jag hörde från denna skivan var Born Free uppföljt av en av de mest omdiskuterade musikvideorna 2010, tema: folkmord av rödhåriga.
Men musiken är inte längre det den var. Hon har på något sätt fastnat i den distade labyrinten av breaks och handklapp, utan att direkt föra det framåt. Den låt som mest sticker ut på skivan är tidigare nämnda Born free men inte heller den framkallar samma hjärtklappning eller proklamerar sitt ägande över mig som första skivan gjorde. Men det spelar kanske ingen roll...
Jag kommer definitivt stå långt fram och dansa järnet på hennes spelning, medsjungandes till de låtar som en gång ägde mina dagar. Men det kommer mer vara av nostalgiska skäl än rådiggande av det nya och fräscha.
Det är dock en spelning som skall ses, skulle nog bli sur på mig själv om jag missar den... bara för att bejaka 16-åringen i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar