soundtrack part one

Musik ska förmedla allt! Saknad, lycka, missförstånd, avundsjuka, klarhet, kärlek, vänskap, glädje, yra, missmod, styrka, sorg.

Att bara behöva trycka på play och framkalla en känsla.
Att bara behöva trycka på play och lindra en annan.
Att bara behöva trycka på play och slippa tänka.
Att bara behöva trycka på play och dansa, dansa, dansa.

Men.. jag säger men, ibland är det bara vetskapen om att det finns där som ett alternativ, att de specifika tonerna kommer skjuta undan allt annat.

Just på vintern, infinner sig den känslan lite oftare än annars. Kanske beror det på kylan, på snön eller på längtan efter nått annat, lite omväxling.


Att då sätta på en skiva som förmedlar allt. Musik som rusar rakt in i hjärtat och som får en att känna sig som en hel människa. Kanske på samma sätt som vissa ber till en gud för att få det ur sitt system. På det sättet funkar viss musik för mig. 
Framför allt skivan som den här låten är hämtad från, Bon Iver - For Emma, Forever ago

streckgubbar makes my day

Keith Haring

Föddes 4 maj 1958 i Pennsylvania, dog 16 februari 1990 i New York i följderna av AIDS. Under sin livstid kom han att bidra till starten och utvecklingen av den rörelse som idag kallas street art.

Det jag älskar med Harings bilder är lekfullheten och känslan av rörelse som är genomgående i allt han gjorde. Projekten var stora, ibland hela husfasader ner till enkla loggor och tryck. Naiva motiv som uttrycker starka känslor och politiska uttryck.

dagen efter

Dagen efter igår. Dagen efter tenta. Dagen efter en fest som var fantastiskt kul. Dagen efter en natt där smärtan i benen var ihärdig. Dagen efter kvällen då inget speciellt hände och alla hade kul. Folk var utklädda till Star Wars, Men in black, skelett i allmänhet och Eyes wide shut i synnerhet. Dagen efter ännu en dag då känslor trängs undan för sunt förnuft och ännu en dag har gått.

fick ett tips

Go ahead, go way low

Mellan mina grå hörlurar studsar det. Sen kan inte huvudet riktigt vara still, så lätt huvudnickande i datasalen är en vanlig aktivitet i dessa dagar. Näst efter att leta efter miniräknaren och tappa allehanda böcker i marken...

LOVE

Bra skiva, fantastiskt fint omslag. Lyssna och hänförs.

Riders on the storm

Studerandebiten av studentlivet är ganska kämpig just nu med alldeles för mycket plugg under alldeles för kort tid. Om man dessutom sneglar åt sidan för ofta och tänker på annat så spårar det mest ut totalt.

Men om jag väl kommit utanför dörren och fällt upp paraplyet så brukar det gå ganska bra. Med rätt fokus och rätt musik i öronen brukar i alla fall en del fastna.
Här är med andra ord veckans lista:

riders on the storm

Sena nätter i sommarstockholm

Sommarvärme i höstborås.

Dagens låtlista och jeans

Imorgon bär det av österut, till storstan och till det tomma huset i förorten. Min planering krockade NÅGOT med min familjs planer så det blir helt enkelt FF hela veckan.... essensen av taskig tajming.

Som tur var har jag inte bara ett utan TVÅ jobb som jag kan vika jeans på och spana in allehanda folk och fä på. Och på ett av dem ligger hösten 2010´s inslitningsprojekt och väntar på mig:

Bild tagen från Denim Demons hemsida

En kort notis om dagens lista: 4 år i en jeansbutik innebär ofta musik i många former i form av sponsskivor, surfande på Spotify, tveksamma iPod-listor och Adams ljuva stämma. Denna lista är resultatet av en kort tillbakablick...

Blå fingrar och tusentals vik

10 10 10

Det finns en bok. Det är inte en vanlig bok, den är speciell. Dess inledning är en av de roligaste som skrivits på denna planet och inte nog med det, den har SVARET på frågan om LIVET, UNIVERSUM och ALLTING!

Idag är det den 10 oktober år 2010, den 10/10/10. 101010 är binärtalet till 42.

Det är svaret.

en kärlekshistoria

En gång i min ungdoms vårar var jag med i en liten kort novellfilm. Jag var jättenervös inför casting, scenen jag skulle spela upp var en morgonstressig diskussion med min mor om en skjorta som hette Levis och jag skulle komma på min pappa borstandes tänderna naken i hallen... det gick som det gick då rollen blev min och den första blyga bekantskapen med Levis hade börjat.

Levis och mina vägar kom att korsas åtskilliga gånger under årens lopp men det var inte förrens 2002 som vi märkte att vi helt enkelt var som gjorda för varann. Ett par Levis Engineered 0001 från 2000 kom i min ägo och jag var förälskad. 4 år senare levde jag som fisken i vattnet i Levis-butiken, vikte jeans hela dagarna och drägglade över gamla produktkataloger på luncherna. Jeansgarderoben växte så det knaka, shoppingberoende var något som min omgivning tog i sin mun, besatthet skulle jag nog själv kallat det.
Besattheten gick efter ett tag över till genuint intresse/ nörderi för olika denimtyger, slitningar och klädhistoria.Vilket i sin tur förde mig till den regniga staden som jag nu kallar mitt hem, Borås. Borås kan vara lite fattigt gällande snygga jeans på gatan men kunskapen kring textilen och dess uppbyggnad är fantastisk.

Så för att avsluta ett något spritt inlägg vill jag bara bjuda på lite jeans i öronen:

denim i musikform

White Denim

Way out west countdown...7 dagar kvar

Mumford & Sons

Allsång och banjo, melankoli i vilda västern, sprunget från London utan överdriven skäggväxt eller flanellskjortor.
Vissa kallar det folkmusik, men den genren känns fel, detta är betydligt modernare än låt oss säga Kleerup. Mumford & Sons tar musiken till nuet, med a capella och gitarrplock, piano och blås tillsammans med en dominant banjo som live enbart kan bli fantastiskt!

Sigh no more

Way out west countdown...8 dagar kvar

MIA
För några år sedan släpptes den här skivan, tror det bestämt var 2005. Jag hade hört några låtar på radion, och kunde inte sluta lyssna på den. Svenska butiker var lite sega på att ta in den vid releasen så jag beställde hem den från en webbutik baserad i London. För mig var detta något stort, riktigt stort. Beatet ägde mig dag som natt, explosiviteten och den lätt rispiga rösten förföljde allt jag gjorde, det blev årets soundtrack.

Något år senare släpptes hennes andra album, Kala. 
Albumet köpte jag när jag var i New York, det kändes också stort, riktigt stort, men på ett annat sätt.
Soundet var inte lika nyskapande, melodierna inte fullt lika hårda, mer sång, mindre rap, mindre blås.
Men det var fortfarande en stark kvinna som stod bakom skivan, hon började synas mer och mer, höras mer och mer. Jag räknade henne dock fortfarande som en storfavorit, hennes musik gjorde mig fortfarande stark och självsäker.

Nu har hon släppt sitt tredje album M.I.A. och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det första jag hörde från denna skivan var Born Free uppföljt av en av de mest omdiskuterade musikvideorna 2010, tema: folkmord av rödhåriga.
Men musiken är inte längre det den var. Hon har på något sätt fastnat i den distade labyrinten av breaks och handklapp, utan att direkt föra det framåt. Den låt som mest sticker ut på skivan är tidigare nämnda Born free men inte heller den framkallar samma hjärtklappning eller proklamerar sitt ägande över mig som första skivan gjorde. Men det spelar kanske ingen roll...

Jag kommer definitivt stå långt fram och dansa järnet på hennes spelning, medsjungandes till de låtar som en gång ägde mina dagar. Men det kommer mer vara av nostalgiska skäl än rådiggande av det nya och fräscha. 

Det är dock en spelning som skall ses, skulle nog bli sur på mig själv om jag missar den... bara för att bejaka 16-åringen i mig.

Way out west countdown...9 dagar kvar

LCD Soundystem
Drivet som driver djuren framåt, dansandes till galenskaper i lera och ölspill. En skenande hjord av gitarriff, cymbaler, präntade med underfundiga texter med sanningen inbäddad i spritångor och dunkande dans.

Jag diggar LCD Soundsystem som fan. Drunk Girls är bland mina favoriter, texten summerar mitt gångna år: dekadensen och drivet mot nått ouppnåligt.  De lyckas göra dansmusik med lika delar elektro, rock, funk och galenskap. Musiken är rastlös, när man väl väntar sig en refräng fortsätter malandet av vers, brygga eller bara mellanstick. Det kunde bli tjatigt, men evighetsmaskineriet i melodierna och James Murphys pratsång framkallar mest ett stort leende på läpparna. Som bra musik ska!


Videotips - All my friends

Way out west countdown...10 dagar kvar

Broken Bells

Bild från Interference.com

Popmelodier som vågskvalp, plinkande på piano, flödande stråkar och distade gitarrer. Brian Burton aka Danger Mouse (Gnarsl Barkley mm) och James Mercer (the Shins) samarbete Broken Bells är oväntat bra, sömnigt men med en klang som ändå håller en vaken och oväntat inspirerad(Strage håller uppenbarligen inte med).

Broken Bells

Ps. Måste lära mig att grundläsa konvoluten på mina skivor, Brian Burton har även producerat en annan favoritskiva Pieces of the people we love med The Rapture. Skärpning! Ds.

Way out west countdown...11 dagar kvar

Årets semester blir kortvarig men förhoppningsvis överträffar den alla förväntningar som tidigare år byggt upp. Plötsligt börjar allt se lite ljusare ut, nedräkningen till årets musikhändelse har börjat!

Denna sommar har jag missbrukat spotify å det grövsta, spionerat på mina vänners spellistor och snott idéer för för egna när helst möjligheten uppenbarat sig. Jag har helt enkelt haft för lite att tänka på, bortsett från ångesten över att inte kunna fokusera på plugg inför omtentorna.
Så nu tänkte jag fördriva lite mer tid på sådant som inte är skolrelaterat och presentera mina tippade favoriter på årets festival.

1 augusti - Jonsí

Sigur Rós är lagt på is på obestämd framtid och Jonsí gör musik på egen hand med klanger som ekar i hörselgångar och smyger sig på, mjukt och djupt. Denna skiva är den mest kompletta skiva jag lyssnat på på väldigt länge, låtarna representerar olika sinnesstämningar, årstider och väder. Ett exempel är fjärde spåret Boi Lilikoi som spricker upp som en vårmorgon dagen efter en fantastisk fest. Man tänker tillbaka på gårdagen och kan inte annat än att le.

Bild- last.fm

Jonsí - Go 

i´m a loser baby

Jag pluggade som fan, verkligen ansträngde mig till det yttersta.
Stod och väntade utanför bibliotekets dörrar vid öppning var och varannan dag flera veckor innan tentan för jag visste att det skulle krävas.
Ett invant platsschema där förmiddagarna spenderades i datasalen med genomgång av föreläsningarna, följt av räknande vid något bord med fönster, i princip enda solljuset för dagen.
Samtidigt lade jag märke till de andra runt omkring mig som likt mig hade skapat en rutin, var man satt, när. Vissa gånger bytte jag våningsplan, men man kom aldrig ifrån tjattret. Skulle kunna sitta i de tysta salarna, men där skulle snarare koncentrationen störas av min egen rädsla för att väsnas.
Träffade de andra klasskamraterna, bad om hjälp, försökte förstå vilka formler man skulle använda vid uträkning av leasingavgift och hur man räknade ut internräntan.
Självklart sket det sig på tentan. Så jag får försöka igen, med mindre tid för plugg med ett heltidsjobb och ingen att fråga om hjälp fram tills sista veckan är det en ren chansning.

Det enda jag har att skylla på är min egen fokusering. Den suger. Ser jag en intressant person gå förbi, känd eller okänd, eller har några ett samtal värt/ovärt att lyssna på (musik för den delen också) har jag förlorat.

Vilken tur då att jag inte sitter på biblioteket i Borås, utan i en lagom tråkig villaförort där det enda som borde kunna få mig att tappa fokus är datorn och bror.

Då jag uppenbarligen sitter framför datorn nu har jag redan förlorat, vilket jag påminner mig själv med att komponera denna ytterst passande lista: Loser

Får jag lov?

Nu är första året på textilekonomprogrammet avklarat och jag börjar inte jobba förens om en vecka så det de kommande dagarna liknar nästan vad jag en gång i tiden kallade sommarlov. Känns helt overkligt att vakna upp på morgonen och inte ha något planerat, inget projekt att läsa in och inget jobb att gå till.

Samtidigt är dessa sista dagar de enda jag får av sommar i Borås, när man kommer tillbaka i augusti blir det snabbt höst. De flesta jag känner har dessutom lämnat staden för jobb eller semester. Så vad gör man?

Hänger i parken, lyssnar på musik, läser böcker jag läst förut, somnar och bränner hela bakre delen av kroppen, från topp till tå. Resultatet gör ont, men blir förhoppningsvis en läxa man lär sig. Det jobbiga är ju bara att jag har en tendens att inte lära mig av mina misstag.

Kommande dagar kommer vara mer molniga vilket passar mig utmärkt då jag ändå måste flytt-packa. Så jag lyssnar på sommarens lista och packar ner skivor, jeans och skor...

Sunny afternoon

Från fönstret

Demolerad

hur tänkte dom nu?

Plast i stadsparken presenterar: en balklänning stor som en tipi, två bullterrier och en pudel. Välplacerade(?)

desillusion och gryningar i öst

Våren är en tid då ord som dekadens och desillusion blir vardag och förväntan på den ljusa tid som kommer lika snabbt grusas som körsbärsblommorna i Kungsträgården vissnar. 
Men våren räddar ofta sig själv genom att bjuda på musiken som räddar resten av året.
Så jag kollar på bilder från förra våren, hemifrån, låter öronen dränkas av melankoli och texter som kramar ur varenda liten känsla ur hjärtat och ser fram emot augusti då öron och ögon kommer samspela, på Way Out West, The National.

The National - High Violet

mode 2

Så kom den sista dagen på Borås FashionDays. Regnet hängde i luften och blåsten tog tag i paraplyerna och tvingade på oss de få droppar som faktiskt kom.
En blixtvisit på stora torget och dagens Fairtrade-marknad kändes obligatoriskt. Vädret verkade dock hålla majoriteten av stadens befolkning inomhus då det i princip var folktomt på marknaden. De marknadsstånd som jag lade märke till hade klädbytar-tema, fairtrade-bananer och isländsk fisk. Den sistnämnda fick mig dock mest att tänka på dåliga skämt om aktualiteten med rökt isländsk fisk...

Kvällen spenderades återigen på Simonsland, denna gång skulle THS modedesignettor presentera en visning med namnet "Ett utsnitt ur historien". Det kom att bli ett happening utöver det vanliga.
Med utgångspunkten historiska dräkter från medeltiden och framåt skred olika personligheter nerför catwalken klädda i historiskt mer eller mindre korrekta klänningar uppsytt i enkel vit toile.

Andra varvet började förfallet: samma modeller, samma klänningar, dock förändringen att klänningarna hade fått revor, man kunde i på vissa dräkter skönja krinolinen under kjolen och ärmar började hänga i trasor.

Tredje varvet blir plötsligt mer färgrikt då färgstänk och ännu större revor förställde de tidigare vita och enkla dräkterna till mer eller mindre trasor. Sedan fortsatte det med mer färg och trasigare klänningar och desperatare blickar från modellerna. Färgen droppade ner från kläderna på den vita catwalken och handavtryck fastnade på den lika vita väggen bakom. Allting ackompanjeras av livetrummor och visselpipor som i allt hetsigare takt höjer tempot och galenskapen på den en gång vita catwalken...
Den sista delen är ett enda virrvarr av fallande tygbitar, en ormgrop av färg och slitande i de sista trådresterna som en gång var skinande vita och hela, omsorgsfullt hopsydda dräkter.


Att med ord beskriva vad som utspelades framför en är ganska vanskligt så jag hänvisar vidare till de bilder som togs under kvällen.
http://fashiondays.nu/?p=880

bilder från mode 1

mode 1

Det har varit FashionDays i staden i dagarna tre vilket har inneburit otalet aktiviteter som ska besökas och människor att träffa.

Den första modevisningen, på fredagen, på en frisersalong var bland det sämsta jag någonsin beskådat: modellerna hade överarbetade, överdimensionerade burr till frisyrer, stylingen var det tråkigaste jag sett och det kändes som en väldigt misslyckad början på modedagarna.

Vi begav oss därifrån ganska snabbt, mot kvällens soaré där det skulle bjudas på modevisning och musik. Lokalerna i Simonsland är perfekta för den här typen av sammankomster kan man enkelt konstatera... Industrikänslan är maximal, vita råa väggar och pelare, draperade skynken skärmade av och skapade en ganska dunkel stämning när skymningen sakta men säkert släkte ner lokalen. Med billig bar och plats på "front row" med galet sällskap kunde man ju inte undvika att ha skitkul.

Första visningen, bella o bastian, hade en lättsam, lantlig sommarkänsla med korta shorts, slappa skjortor och veckade, boxiga tees. Färgskalan i saffransgul och gråblå fick mej att längta efter sol och brunbrända ben.

Andra visningen, Therese Fredman, hade en mer sofistikerad, glamorös feeling med korta klänningar i chiffong, volanger och draperingar. Färgskalan var svart och vit med något enstaka hallonrött inslag. Personligen var klänningarna inget som jag själv skulle bära men det beror nog mer på min egen avsaknad av glamour än på brister i hennes design.

Sista visningen för kvällen var den jag hade sett mest fram emot, Josefin Strid.
En försmak på vad som skulle visas var en klänning utställd i lokalen, enbart bestående av blixtlås. Visningen var allvarlig, stel och ackompanjerades av en grupp som framförde ett "textilmusikaliskt performance", Scentific Sciences.
Kläderna som visades hade en tung känsla med vad som såg ut som läderremsor draperade i stora sjok, kjolar med krinolin-liknande ställningar, midjehöga shorts och långa röda skärp. Man kan utan att överdriva säga att mycket av det som visades är ganska svårburet, samtidigt är det främst couture hon designar, vilket mer visar på en designers skicklighet och inte nödvändigtvis behöver en kropp för att uppfylla sin funktion.

vår

Borås kan vara riktigt deprimerande under de mörkare månaderna. Men sedan kommer solen med värmen, över 5 grader och jag är nöjd. Närmar sig termometern 10 grader jublar jag inombords, åker till den stora staden och önskar att alla dagar var som denna...

ett år sedan...

De senaste veckorna har känts som ett bokslut. Det är på något vis lättare att sammanfatta året som gott runt födelsedagen än runt nyår. Jag har alltid sett fram emot att bli äldre, jag vill tro att jag blir visare med åren men innerst hur mycket är det egentligen som förändras när man kommer över den där magiska gräsen vid 20? Var är det där sträcket som man ska gå över och plötsligt känna sig vuxen?
23 kom bara sådär... vad hände med 22?Är hela 20-års åldern en enda grå dimma av erfarenheter som man kanske blir starkare av men inte nödvändigtvis mognare?

Några steg på vägen har jag i och för sig tagit på vägen mot det magiska sträcket... när jag tänker efter. För skillnaden mot samma period förra året är ändå ganska stor.

Då...

• bodde jag fortfarande i Täby,
• hemma.
• jobbade jag i jeansbutiken, vek jeans och spanade rent professionellt in folks bakdelar hela dagarna.
• var den vanligaste modellen på mina ben 501, alltid.
• samlade jag på sneakers. Något annat på fötterna var i princip otänkbart.
• pluggade jag herrmodehistoria på Stockholms Universitet någon kväll i veckan.
• var iPoden full med Fibes, oh Fibes, Bon Iver, The Flamin Lips, Bloc Party och Hot Chip
• hängde jag och J i Vasastan och drack österrikiska vita viner
• hängde vi på Berns terrass, Debaser Slussen och Nada
• var jag sällan ledig på helgerna. Men vad gjorde det, det fans ju alltid bakiskaffe!
• spenderades mina hårt förvärvade slantar på lika mycket kläder som galenskaper
  
• var jag inte dubbel längre. Men fina vänner hade jag!

Sen kom mycket att förändras på ganska kort tid. Nu...

• bor jag i Borås.
  
• i ett rum som är mindre än mitt gamla hemma.
• fördriver jag tiden med studier på THS.
• har jag kängor också.
• har jag plockat fram de jeansmodeller som jag var lite rädd för, de smala. Och älskar dem.
• pluggar jag konsthistoria någon kväll i veckan.
• är iPoden full med White Denim, Jonsí, White Lies och !!!
  
• hänger jag på Östermalm å dricker österrikiska viner med M.
• hänger vi på Trägårn, X&Y och gör ett och annar popquiz på Harrys.
• är jag alltid ledig på helgerna, men vet fortfarande inte vad man gör då, förutom dricker bakiskaffe.
• spenderas de få slantar man har på hyra, mat och galenskaper.
• har jag ännu fler fina vänner.

• är hemma där jag har min MacBook och ett glas vin.

Stjärndöd och vita dvärgar

I veckan såg jag ett avsnitt av "Dom kallar oss artister" på SVT Play med göteborgsbandet Mustasch där de bland annat rekommenderade lite nya band och artister. De tre band som de rekomenderade var Stardeath and White Dwarfs, Satan Takes a Holiday ochThe Dead Weather.

Stardeath and White Dwarfs fastnade, videon till låten New heat utspelar sig i öknen, med färgexplosioner som kompletterar musiken och melodin på ett enastående sätt. Introt har gått på rundgång i min hjärna i snart en vecka men som med de bästa låtarna så upptäcker man nya nivåer ju mer man lyssnar.
En av många anledningar till att Stardeath på kort tid blivit en favorit är det tydliga släktskapet med The Flaming Lips. Sångaren i Stardeath, Dennis Coyne, är brorson (?) till The Flaming Lips sångare Wayne Coyne. Stardeath ljudbilder och melodier är märkbart inspirerade av The Flaming Lips men deras sound är något enklare och renare.
Stardeath and White Dwarfs bildades i slutet av 2004 och släppte sin självbetitlade första EP 2005. Debutalbumet The Birth släpptes 2009 och de medverkade även på The Flaming Lips nyproduktion av Pink Floyds mästerverk Dark Side of the Moon.
En annan favorit på skivan The Birth är Those who are fromthe sun return to the sun. Den förvånansvärt korta låten, 2:25 sekunder, har alla ingredienser för att bli fantastisk: en talande basgång, drivande rytm och ett gung som siktar och skjuter rakt in i diafragman.

Kolla in deras sida: Stardeath and White Dwarfs
- Lyssna på Bordeline, ett av många samarbeten med The Flamin Lips
Lyssna på albumet: Stardeath And White Dwarfs – The Birth