Musik som får det att rycka i kroppen

Med musik som med mycket annat går allt i vågor, en månad kan jag vara insnöad på gitarrplock och ljuva, nedstämda stämmor som José Ginzales och Bon Iver för at nästa månad vältra mig i The Flaming Lips galna alienljudbild. Under en månad eller två blir det oftast bara en enskild skiva som spelas. Det kan verka repetitivt och ganska tröttsamt men efter att ha lyssnat på skivan för 42 gången så brukar det dyka upp någonting nytt och annorlunda i någon låt som får mig att lyssna på den på ett helt nytt sätt. Det kan vara en textrad som man plötsligt får en helt ny betydelse eller en basgång som får en att dra efter andan.

Jag tror knappast att jag är ensam om att lyssna på musik på detta sätt men det ger musiklyssnandet till en slags dagbok i sig. När man senare lyssnar på gamla skivor så hör man inte bara den välbekanta melodin texterna man memorerat, man associerar musiken också med massor av minnen och sinnesstämningar, känslor och händelser från den tid då just den skivan var koncentrerad och konsumerad.

För ungefär 2 månader sedan flyttade jag från en blåmålad stockholmsförort till Sveriges textilstad Borås. En ganska stor men efterlängtad flytt då jag sedan flera år tillbaka haft en dragning till västkusten. Det måste bara göras, bättre sent än aldrig. Problemet är bara att de första månaderna har varit ovanligt tysta. Jag har försökt att hitta en skiva eller ett band som bäst kan välkommna/ introducera den första tiden här, något att hänga upp minnena och händelserna på. Det har inte riktigt gått som jag tänkt mig...

I väntan på Fibes, Oh Fibes! nya album 1987 beställde jag för flera månader sedan deras första platta Still Fresh. Några av låtarna kändes verkligen som de visade vägen för mina favoriter på Emotional med melodiska basgångar och en takt som driver en framåt, som att den springer fram på en mörk, regnig väg med gatubelysningen blinkande över än.
Skivan i sig är otroligt bra, det som inte klaffar är tidpunkten för mitt lyssnande. För mig skulle denna skiva spelas en regnig fredag i början av april, med hela sommaren framför mig och man kan känna hur löv brister ut och man tar av sig den varma jackan. Alltså inte som nu då löven gulnar och det snart är dags att åka hem till förorten för att hämta jackan.

Jag har alltså inte hittat det där albumet som plockar fram de där underbara känslorna, de osm bubblar genom kroppen, de som får en att vilja slå sig omkring och skrika, dyka, dansa sig galen och som låter beatet styra ens hjärtslag.

Men idag.... idag blir det kanske ändring på det. Idag fick jag nämligen reda på att två av de artister som alltid levererar, som väcker de känslorna till liv släpper nytt: Basement Jaxx och Simian Mobile Disco!

Simian Mobile Disco - Temporary Pleasure
Det här albumet är ren näring i blodådrorna. Den första singeln som släpptes, Audacity of huge, har beatet som får kroppen att rycka, meningslös, underfundig text som tas till nya fantastiska höjder i video och plocket som verkligen sätter sig i huvudet. Resten av albumet tycks sedan bygga vidare på dessa delar. I 10 000 horses cant be wrong presenterar de house som sprider sig i fötterna till fanatisk jacking och ett plock som känns som tv-spel 2010.
En första favorit verkar bli sista spåret på albumet, Pinball. Den har en sugande effekt, ungefär som att dras in i ett svart hål, jävligt långsamt.

Basement Jaxx - Scars
Först måste jag erkänna att jag är sjukt svag för Basement Jaxx, de bjöd mig på det närmaste jag kommit nirvana på Roskildefestivalen 04. Årets konsert på Way Out West var näst intill lika bra, men karnivalkänslan som infann sig 04 tillsammans med duggregnet och det fakto att jag faktiskt hade fått åka trots att jag bara var 16 kanske har med de fantastiska känslorna som infann sig att göra.
Till sak, detta album är typiskt BJ i många avseenden. För det första det som gör BJ speciellt. De kan mixa hur många olika genres som helst och ändå få till ett typiskt sound för dem. Det är väll det jag gillar med dem, för det soundet de skapar är allt som oftast ett enda stort party.
Gästartisterna på det här albumet är ovanligt många: på första spåret Kelis uppbackat av en operakör och ett förvirrat grimebeat. På Saga gästar Santigold, som tidigare bland annat arbetat med M.I.A., och den låten är nog det närmaste dancehall som BJ försökt sig på. Men liksom det mesta som BJ går loss på så övergår den till dansant pop med stort P.

Ett något annorlunda samarbete är med förra årets hype Lightspeed Champion. Han gästar spåret My Turn som känns som det klaraste spåret på hela skivan. Den har den akustiska gitarren som backas upp av ett enkelt beat, ett sånt som känns som om det slår rakt på bröstet för att sedan sprida sig till hjärtat. Den låter kommer att spelas många sena höstnätter i Sveriges regnigaste stad...