Ibland tar känslan över, den där som handlar om vilka signaler man sänder genom hur man klär sig, för sig och beter sig. Hur den känslan på några få minuter på morgonen skall avgöra hela dagen, hur mycket enklare det hade varit att känna sig såhär:
Vad jag menar att det ibland känns sjukt förvirrat att försöka klä fram sin kvinnliga sida när man har en förkärlek för vissa typisk "manliga" attribut. Att misstas för en yngre Magnus Uggla brukar liksom dra ner humöret något...
Räddaren i nöden på morgonen har därför blivit något typisk kvinnligt i teorin men som i praktiken adderar bara lagom mycket kvinnlighet och hårdhet (för att bryta av mot fluffet)... Statement smycket.
För att bygga på klyschan om att
diamanter är en flickas bästa vän så skulle jag inte tacka nej till en liten påfyllning i smyckelådan...
